Indonesien

Landriskanalys för Indonesien

Senaste landriskanalysen för Indonesien gjordes i juli 2026.

Råvarubaserad ekonomi med stabil tillväxt

Indonesien är världens fjärde folkrikaste land med 275 miljoner invånare. Sedan Soeharto-regimens fall 1998 har landet gjort betydande demokratiska landvinningar. De statliga institutionerna har stärkts och fredliga maktskiften genom val genomförs kontinuerligt.

I takt med detta har ekonomin utvecklats starkt, med en stabil tillväxt på i snitt fem procent per år mellan 2000–2025. Fattigdomen har minskat och en växande medelklass har bidragit till att stärka den inhemska efterfrågan. Sedan 2023 klassificeras Indonesien som ett övre medelinkomstland av Världsbanken.

Ekonomin gynnas av betydande naturtillgångar, däribland kol, naturgas, metaller, palmolja och gummi. Den råvarubaserade exporten står för drygt hälften av den totala exporten och utgör en central källa till valutaintäkter. Samtidigt bidrar en stor inhemsk marknad, där privat konsumtion svarar för omkring hälften av BNP, till att dämpa externa svängningar.

Jordbrukssektorn är produktiv, med produktion av bland annat ris, kaffe och sojabönor. Sektorn sysselsätter knappt 30 procent av arbetskraften, men dess bidrag till BNP är relativt begränsat och uppgår till cirka 12 procent. Sammantaget bidrar naturresurserna, den stora inhemska marknaden och ett produktivt jordbruk till en relativt diversifierad ekonomi.

Naturresurserna innebär samtidigt sårbarheter. Beroendet av råvaruexport gör ekonomin känslig för svängningar i globala råvarupriser och efterfrågan. På längre sikt medför beroendet av fossila bränslen omställningsrisker i takt med att den globala klimatpolitiken skärps. Samtidigt är Indonesien väl positionerat i andra delar av den gröna omställningen. Landet har stora tillgångar på strategiska mineraler och har en av världens största nickelreserver, en metall som efter förädling används i bilbatterier för elfordon (EV).

Om Indonesien lyckas hantera reglerings- och miljöfaktorer finns möjligheter att etablera landet som ett industriellt nav i EV-sektorns värdekedjor, vilket ökar tillväxtpotentialen på sikt och minskar exponeringen mot råvarupriscykeln.

Motståndskraften testas

Kriget i Mellanöstern våren 2026 testar motståndskraften i ekonomin. Stigande priser på olja, konstgödsel och andra insatsvaror pressar upp inflationen, minskar hushållens köpkraft och dämpar aktiviteten i ekonomin. För att lätta på hushållens börda har regeringen bibehållit subventioner på bränsle, vilket belastar statsfinanserna och riskerar att öka den offentliga skulden. Därtill har störningar i globala leveranskedjor bidragit till längre leveranstider för insatsvaror, samtidigt som stigande räntor har försämrat finansieringsvillkoren. Svagare global efterfrågan har också dämpat exportutsikterna.

Den lokala valutan (Rupiah) har försvagats sedan kriget startade. Försvagningen sammanfaller med växande budgetunderskott och dämpat investerarförtroende. För att stabilisera växelkursen har centralbanken höjt policy-räntan och intervenerat på penningmarknaden, men effekten har varit måttlig.

Indonesiens diversifierade energimix och roll som nettoexportör av energi har i viss mån dämpat effekterna av krisen. Den inhemska kolproduktionen dominerar energiförsörjningen, vilket minskar exponeringen mot stigande oljepriser. En stark export av kol och naturgas kan dessutom delvis kompensera för försämringar i bytesbalansen till följd av högre oljepriser och minskar sårbarheten i landets externposition.

Valutareserverna har minskat men täcker fortfarande cirka 5 månaders import, vilket bidrar till motståndskraft och ger ekonomin buffertar att stå emot fortsatt global osäkerhet.

Sammantaget väntas tillväxten vara fortsatt stabil på drygt fem procent 2026 och 2027, samtidigt som inflationen ökar något till knappt tre procent.

Försvagade statsfinanser efter maktskifte

Presidentvalet 2024 vanns av Prabowo Subianto. Under valkampanjen presenterades omfattande reformförslag, däribland subventionerade skolmåltider och bostadssatsningar, samt ett ambitiöst tillväxtmål. Sedan tillträdet har statsfinanserna försvagats i takt med att reformerna implementerats. Ett betydande problem är att skatteintäkterna är låga i ett regionalt perspektiv, vilket begränsar det finanspolitiska handlingsutrymmet.

Reformer för att öka skatteintäkterna har initierats men effekterna väntas först på medellång sikt. Budgetunderskottet har därför ökat och närmar sig det lagstadgade taket på tre procent av BNP. För att kunna fortsätta reformtakten har regeringen signalerat att en höjning av taket kan bli aktuellt. Förtroendet för det finanspolitiska ramverket, som under lång tid fungerat som ett viktigt ankare för ekonomin, riskerar därmed att försvagas. Mot bakgrund av detta ändrade kreditvärderingsinstituten Moody’s och Fitch sina kreditbetygsutsikter från stabila till negativa våren 2026.

På längre sikt innebär Indonesiens exponering mot fysiska klimatrisker en växande belastning på statsfinanserna. Landet har historiskt drabbats av ett stort antal naturkatastrofer, där översvämningar dominerar. I takt med stigande havstemperaturer väntas både frekvensen och intensiteten i extrema väderhändelser öka, vilket kan förvärra stormar, översvämningar och jordskred.

Eftersom landet är tättbefolkat riskerar konsekvenserna att bli omfattande, både ekonomiskt och socialt. Enligt Världsbanken uppskattas kostnaderna för naturkatastrofer uppgå till i genomsnitt cirka 1,3 miljarder USD per år, motsvarande omkring 1 procent av statens intäkter.

Affärsmiljön

I Världsbankens Governance Indicators (WBGI) har resultaten avseende ekonomiska institutioner stärkts på flertalet områden och ligger nu strax över genomsnittet för tillväxt- och utvecklingsländerna i Asien. Affärsmiljön i Indonesien är fortsatt utmanande och präglas av omfattande byråkrati med bitvis överlapp i regleringar, lagar och myndighetsmandat. Regelverk ändras ofta och tillämpningen varierar mellan myndigheter.

Svenska företag som exporterar till eller investerar i Indonesien möter ofta höga importtullar, lokala tillverkningskrav och andra former av handelshinder som försvårar marknadstillträde. Frihandelsavtalet mellan EU och Indonesien, som väntas implementeras under 2027, har potential att minska dessa hinder och förbättra villkoren för utländska företag, däribland svenska aktörer.

Korruption är en utmaning, vilket speglas i försämringar i Transparency Internationals korruptionsindex där landets placering 2025 halkade ner till 109:e plats av 180 länder (från plats 85, 2019). Trendbrottet sammanföll med pandemin då många offentliga stöd hanterades, men även med lagändringar 2019 som kritiker menar försvagat korruptionsmyndigheten (KPK) och ökat risken för politisk inblandning. Ökad digitalisering kan på sikt minska utrymmet för korruption till exempel relaterad till tillstånds-, licens-, och tullfrågor.

I EKN:s affärsbedömning tas hänsyn till risken för negativ påverkan på mänskliga rättigheter. EKN:s fokus ligger den påverkan som den verksamhet där de exporterade varorna ska användas kan ha och därför blir frågor såsom arbetsförhållanden, barn- och tvångsarbete, övervåld av säkerhetsstyrkor, ursprungsfolks rättigheter samt landrättigheter av stor vikt.

Maplecrofts index avseende risk för kränkningar av mänskliga rättigheter visar att Indonesien ligger under snittet för såväl OECD höginkomstländer som övre medelinkomstländer. Urfolks rättigheter sticker ut som ett av de områden med störst risker både i absolut mening och i jämförelse med OECD höginkomstländer och lägre medelinkomstländer. Det kan exempelvis röra sig om landrättigheter, rätt till naturliga resurser och rätten till självbestämmande.

För företag kan detta resultera i att man vetandes eller ovetandes blir medskyldig till kränkningar av urfolks rättigheter eller att man anses vara delaktig i kränkningar som begåtts av andra.

Även riskerna för kränkningar av landrättigheter är betydligt högre än i OECD höginkomstländer. Detta gäller även risker kopplade till säkerhetsstyrkors, båda offentliga och privatas, kränkningar av mänskliga rättigheter och kan bli särskilt utmanande för företag som behöver förlita sig på säkerhetsstyrkor för att hantera sin egen säkerhet.

EKN:s policy

EKN klassificerar Indonesien i landriskklass 3 (på en skala från 0 till 7). Normal riskprövning gäller för alla gäldenärskategorier, vilket innebär att det inte finns några förhandsbegränsningar i garantigivningen. Affärer prövas på egna meriter utan särskilda krav eller villkor.

EKN:s åtagande och erfarenhet

EKN:s engagemang uppgår till 393 miljoner kronor. Mellan 2020–2025 ställde EKN ut garantier i 51 affärer för 15 exportföretag till ett värde av drygt 5 miljarder kronor. Dominerande sektorer i affärsflödet är transport- och entreprenadutrustning samt telekom.

EKN:s betalningserfarenhet är relativt god med få skador. Däremot förekommer dröjsmål. Av garantier utfärdade 2020–2025 har dröjsmål hittills noterats i cirka 10 procent av garantierna. Mediantiden för dröjsmålen är 140 dagar, vilket sannolikt påverkats av pandemin. Relativt få affärer går dock till skada. De senaste fem åren har EKN skadereglerat fyra affärer motsvarande drygt 17 miljoner kronor. Återvinningsgraden varierar men har generellt varit låg.