Tunisien

Landriskanalys för Tunisien

Senaste landriskanalysen för Tunisien gjordes i augusti 2022.

Pandemin satte press på en redan skuldtyngd ekonomi

För drygt tio år sedan startade demonstrationer i Tunisien som sedan tände gnistan till den arabiska våren. Protesterna, som även kom att kallas Jasminrevolutionen, vände sig då bland annat mot arbetslöshet, fattigdom och korruption. Tunisien har sedan dess lyfts fram som det framgångsrika exemplet på en demokratisering från den arabiska våren, men vägen mot demokrati och ekonomisk utveckling har mötts av motgångar.

Den genomsnittliga BNP tillväxten har under det senaste decenniet varit svag, kring en procent per år. Ekonomin drivs till stor del av turism som står för nästan 15 procent av BNP. Utöver det drivs den av jordbruks-, gruv- och tillverkningssektorn.

Trots en förhållandevis diversifierad ekonomi, med utvecklade institutioner och hög utbildningsnivå, har den ekonomiska situationen kraftigt försämrats på senare år. Pandemin har försvårat situationen ytterligare. Utebliven turism i kombination med en nedstängning av samhället gjorde att ekonomin krympte med drygt nio procent under 2020. BNP-fallet väntas vara återhämtat först 2024.

Till Tunisiens svagheter hör den höga offentliga skuldsättningen och strukturella budgetunderskott. En hög stats- och utlandsskuld (82 respektive 83 procent 
av BNP) gör ekonomin exponerad mot finansmarknaderna och möjligheten att refinansiera skulderna. De numera strukturella bytesbalans- och budgetunderskottet skapar ett beroende av extern finansiering.

Landets externlikviditet är svag och en stor del av statsskulden är i utländsk valuta, vilket gör den känslig för växelkursfluktuationer. Valutareserven har minskat under senaste åren, men genom IMF:s utökade tilldelning av SDR (Special Drawing Rights) under 2021 har reserven ökat och motsvarar nu nära fyra månaders importtäckning.

Fortsatt ekonomisk motgång väntas

Följderna från kriget i Ukraina sätter stor press på landets ekonomi. Tunisien importerar både energi och livsmedel, varav 80 procent av landets vete importeras från Ryssland och Ukraina. Höga livsmedels- och energipriser i kombination med en utebliven turism spär på en redan stigande inflation och försämrar landets 
externa position.

Avmattningen i tillväxten anses bland annat orsakas av de begränsade offentliga utgifterna, vilket väntas hämma den ekonomiska tillväxten under kommande år. En politisk osäkerhet leder till ytterligare försvagning av ekonomin. 

Sedan president Kais Saied avsatte parlamentet i juli 2021 har regeringen blivit alltmer auktoritär. Presidenten utlyste nyligen en folkomröstning om en ny konstitution, vilken röstades igenom. Konstitutionen ger presidenten omfattande befogenheter över regeringen, rättsväsendet samt begränsar parlamentets roll. 

På sikt utgör landets stora externa finansieringsbehov en risk. Trots att en stor del av skulden utgörs av så kallade mjuka lån (med låga räntor och långa löptider) utgör den en betydande risk till följd av att Tunisien inte har tillgång till internationella kapitalmarknader.

Riskpremien på statsobligationerna nådde sin topp (över 2000 bps) i slutet av mars 2022, vilket är långt över den rekommenderade övre gränsen (600bps) för skuldhållbarhet av IMF. Riskerna balanseras mot tillgång till finansiellt stöd från multilaterala givare och en förhållandevis god relation med IMF.

Landet har ett IMF-program sedan 2016 samt fått stöd under pandemin. Det pågår förhandlingar med IMF om ett nytt program, men dessa går långsamt. IMF ställer krav på att fler reformer genomförs gällande subventioner och den offentliga sektorns lönekostnader. Ett instabilt politiskt landskap sedan den arabiska våren har hämmat genomförandet av strukturella och finanspolitiska reformer.

Landet har tidigare gynnats av sina starka och förhållandevis välutvecklade institutioner, men på senare tid ses även en negativ trend i samtliga mått på institutionell kvalitet. Protester mot en försvagad ekonomi blossar upp kontinuerligt och risken för sociala oroligheter är hög.

Utvecklingen på lång sikt domineras av en stor osäkerhet. Ett nytt IMF-program skulle motverka risken för betalningsbalansproblem, men för att lyckas med det måste flertalet reformer implementeras. En historik av tidigare bristfällig implementering av reformer talar emot detta. Den politiska utvecklingen utgör en osäkerhet för om och när förhandlingar med IMF kan slutföras, även om en överenskommelse sannolikt kommer att nås. 

Trots en god potential med en relativt högutbildad befolkning behövs reformer för att hantera landets strukturella problem med en hög skuldsättning och arbetslöshet.

Affärsmiljön

EKN klassar affärsmiljön i Tunisien i klass 3 av 7. Världsbankens Ease of Doing Business-index placerar Tunisien på plats 78 av 190 rankade länder under 2020, vilket är kring genomsnittet i regionen. I Transparency Internationals Corruption Index rankas Tunisien på plats 70 av 180 länder, vilket är bland de bättre för länderna i regionen.

Världsbankens Governance Indicators (WBGI), som innefattar diverse mått på institutioner och regleringsmiljö, placerar landet över genomsnittet för regionen gällande regelverk och korruption. Kvaliteten i regleringsmiljön är enligt WBGI strax över snittet för regionen.

Under en tio års period ses en negativ trend i samtliga mått med undantag för demokratisering. Svagheterna ligger i kvaliteten i regleringsmiljön, politisk stabilitet och säkerhetsläget. Sammantaget väntas en ihållande arbetslöshet, politisk instabilitet och säkerhetsproblem fortsätta begränsa reformer för att förbättra affärsmiljön.

Den tunisiska banksektorn är svag och har en stor exponering mot staten. De tre största bankerna, samtliga statligt ägda, står för cirka en tredjedel av de totala tillgångarna. Andelen dåliga lån är hög och genomsnittet inom banksystemet är 12–13% av totala lån. Under pandemin har lönsamheten och tillgångskvalitén försämrats i banksektorn.

EKN:s policy

EKN placerar Tunisien i landriskklass 7 av 7, en bedömning som gjorts i samverkan med övriga OECD-länder. För statsrisker, banker och företag gäller normal riskprövning, vilket innebär att det inte finns några på förhand givna begränsningar i garantigivningen och att affärerna bedöms på egna meriter utan särskilda krav eller villkor. Vid risker på övriga offentliga köpare, exempelvis fackdepartement, kommuner och statliga verk är det krav på remburs, bank- eller statsgaranti.

EKN:s åtagande och erfarenhet

EKN har under perioden 2016–2021 ställt ut garantier i 131 affärer, till ett sammanlagt belopp om 890 miljoner kronor, för svenska företag som exporterar till Tunisien. Den beloppsmässigt största sektorn i flödet är transport. Svensk varuexport till Tunisien utgörs till stor del av trä- och pappersvaror.

EKN:s engagemang domineras i dagsläget av trä- och papperssektorn, utöver det garanterar EKN export till Tunisien främst inom sektorer som transport och telekom.  Betalningserfarenheten är blandad. Dröjsmål är inte ovanligt, men dessa betalas normalt förr eller senare.