Kriser i backspegeln

När EKN startade sin verksamhet för 75 år sedan var det som tillfällig åtgärd i ekonomisk kris. Det visade sig med tiden att statliga garantier behövs i såväl kris som i ekonomisk tillväxt. Nuvarande kris visar att EKN:s betydelse blir särskilt avgörande när finansmarknaden är instabil. Att titta tillbaka på kriser som varit, ger perspektiv och förståelse för nuvarande situation.

Den senaste tidens händelseutveckling på de finansiella marknaderna har på ett dramatiskt sätt visat på den reala ekonomins beroende av välfungerande penning- och kapitalmarknader. Problemen inom den amerikanska bolånemarknaden, vilka blev mer allmänt kända under 2007, bedömdes fram till sensommaren 2008 inte få den globala spridning som nu kan konstateras. Att såväl investeringsbanker som affärsbanker världen över var exponerade mot dessa mer eller mindre sofistikerade riskskydd av bolån ledde till en kedjereaktion.

Krisers långsiktiga påverkan

Många av de svenska exportföretagen har drabbats genom att deras kunder har svårigheter att finansiera sina inköp. Finansierande bankers ovilja att bistå med rörelsekrediter, långfristiga lån och andra krediter har lett till minskade affärsvolymer. I en situation där banker och privata kreditförsäkringsbolag blivit mindre villiga att ta risk i exportaffärer har behovet av EKN ökat. Finanskrisen har därmed tydliggjort EKN:s uppgift att erbjuda risktäckning under omständigheter där marknadslösningar saknas eller är knappa.

I en pågående kris är det svårt att avgöra dess långsiktiga konsekvenser. Ofta ter sig situationen som dramatisk, med djupgående och kanske bestående negativa effekter på ekonomier och samhällsfunktioner. Mot bakgrund av EKN:s mångåriga historia som risktagare och främjare av svensk export kan det därför vara av intresse att se tillbaka på tidigare omvälvande händelser i världen.

Marknadsekonomins övertag

I och med planekonomiernas upplösning under det sena 80-talet och inledningen av 90-talet blev marknadsekonomin det i stort sett allenarådande ekonomiska systemet i världen. Detta förde med sig en liberaliserad handel, färre restriktioner kring kapitalflöden och en accelererad utlokalisering av produktion till de nya tillväxtmarknaderna. I flera länder, i synnerhet många inom det forna Sovjetblocket, betydde förändringarna även en övergång till demokrati.

Denna utveckling skapade förutsättningar för ökad ekonomisk tillväxt och minskad fattigdom. I spåren av snabba förändringar följer dock ofta, snarare som regel än undantag, ekonomiska, finansiella och politiska obalanser. Under mitten och senare delen av 90-talet var det just sådana obalanser som försatte många tillväxtländer i ett krisläge.

Många länder gick mot sämre kreditvärdighet

De mest kända kriserna från denna period är den s k Tequilakrisen i Mexiko och Asienkrisen, som sammanföll med krisen i Ryssland. Senare drabbades även Turkiet och vissa länder i Latinamerika. Gemensamt för turbulensen i dessa länder var att deras import hade vuxit snabbt utan att intjäningen av hårdvaluta hade hängt med. Därigenom skapades stora underskott i bytesbalansen. I många fall finansierades underskottet kortfristigt av internationella banker. Fast växelkurs innebar att ingen anpassning av underskotten via växelkursen kunde ske genom marknadens försorg. Svaga banksystem, korruption och brist på insyn förvärrade dessutom kriserna.

Länder, företag och banker hamnade i betalningssvårigheter och tvingades till omförhandlingar med kreditorerna. Utvecklingen fram till det tidiga 2000-talet gick på grund av kriserna mot allt sämre kreditvärdighet för många låntagare och länder. På EKN:s landriskskala var hälften de 176 länder som var klassificerade sommaren 2000, inplacerade i de högsta riskklasserna 6 och 7. Den genomsnittliga klassificeringen var 4,6.

Snabb återhämtning

Den allmänna bedömningen vid tiden för kriserna var att återhämtningen skulle bli utdragen och smärtsam. Det stämde att kriserna blev smärtsamma. Inledningsvis sjönk BNP dramatiskt och arbetslösheten steg. Överraskande var däremot att återhämtningen gick förhållandevis snabbt. Inom cirka tre år hade på nytt en respektingivande tillväxt etablerats. Bytesbalansen visade överskott och statsfinanserna förbättrades gradvis.

Återhämtningen drevs i många länder av en stärkt konkurrenssituation för exportindustrin tack vare försvagade valutor. Detta ledde till ökad intjäning av hårdvaluta samtidigt som importen hölls tillbaka. Den utlandsskuld som fanns innan kriserna bröt ut och som togs upp under krisförloppet kunde därmed gradvis trappas ned. Svårt skuldsatta länder och företag blev dessutom hjälpta av globalt sjunkande räntor och riskmarginaler. Lägre räntor och riskmarginaler var dock inte helt av godo eftersom detta bidrog till dagens finansiella kris.

En ytterligare faktor av betydelse för återhämtningen var de sedan sekelskiftet kraftigt stigande råvarupriserna. De avsevärda valutaintäkter som detta genererade kunde bland annat användas för ökad import och avbetalning av befintlig utlandsskuld. Höga råvarupriser har även gagnat länder som inte påverkades av det sena 90-talets kriser. Framför allt gäller detta vissa länder i Afrika, Latinamerika och Mellanöstern.

Utvecklingen syns i EKN:s landriskklassning, där EKN klassat länder som allt lägre risker för varje år från år 2000 och fram till år 2008. Av de 176 länder som EKN utvärderat och placerat i landklass vid slutet av år 2008 hade 47 länder den högsta riskklassen 7, jämfört med 70 länder åtta år tidigare. Fler länder låg också i de bästa riskklasserna 0 och 1, jämfört med åtta år tidigare. EKN:s landriskklassificering vid årsskiftet visar inga större skillnader jämfört med klassificeringarna under första delen av år 2008. I början av år 2009 ändrades landriskklassen för sex länder till högre riskklasser.

Starkare tillväxtländer

Eftersom krisstämning råder idag i många länder är det befogat att se på tidigare krisförlopp för att finna eventuella likheter och dra lärdomar.

Kriser medför blottläggande av strukturella och institutionella brister. Insikt om dessa problem har säkert funnits i många länder, men förmågan att komma tillrätta med problemen har ofta saknats. Flera exempel finns från historien att just en kris kan tjäna som katalysator för att driva fram beslut som länge har varit nödvändiga att fatta. Ett exempel är betalningsbalanskrisen i Indien 1991 som ledde till att marknadsekonomiska reformer och andra reformer kunde genomföras. Reformerna har bidragit till en ökad ekonomisk tillväxt. Länderna i Sydostasien, Turkiet och Ryssland är andra exempel på länder som har genomfört ändringar i regelverk och institutioner som har visat sig gynnsamma för den ekonomiska utvecklingen.

Orsakerna till dagens kris återfinns utanför tillväxtregionerna, framför allt i vissa västländer. Detta innebär sannolikt att den ekonomiska nedgången blir mer långvarig, liksom återhämtningen. Å andra sidan bidrar genomförda reformer under de senaste tio åren i exempelvis länder i Asien och Latinamerika till att många av dessa länder nu står bättre rustade att möta den pågående finansiella krisen. Detta tillsammans med lägre skuldsättnings­nivåer jämfört med förhållandena i slutet av 90-talet samt ökad handel tillväxtländer emellan minskar risken för en återgång till den generellt sett svaga kreditvärdighet som rådde kring år 2000 i världen utanför väst.

Det vi ser i backspegeln är att förändringar går fort. På få år har mycket förändrats och det kan gå fort nu också. Vi ser också att även när kartbilden var betydligt rödare så fanns det affärsmöjligheter och EKN ställde ut garantier för affärer i högriskländerna. De senaste kriserna har inte inneburit stora förluster för EKN. Vi har erfarenhet och finansiell styrka som hjälper oss att arbeta långsiktigt.

År 2000 var flertalet länder klassade som mycket hög risk.

År 2008 domineras kartan av de låga riskklasserna som betyder låga risker.